Varje gång....

publicerat i Allmänt;
Jag går på stan, tänker jag på människor jag går förbi, varför ser dom flesta så dystra och likgiltiga ut? Varför vågar inte folk möta andras blickar? Varför lever vi i ett väldigt osocialt samhälle? Vad skulle hända om man bara ler och hejar på sina medmänniskor? Jag minns för ett tag sedan då jag stod i kön på Willys och bytte några ord med en äldre dam, som tyckte att det var mycket bättre förr,  då man brydde sig om varandra mycket mer. Hon hade en poäng när hon sa att nu för tiden så är det en psykolog man ska vända sig till när man känner sig ensam och nere men i självaverket så 
hade räckt om en granne eller ngn kommit och pratat en stund med en. Vi människor är inga eremiter och trivs bäst med andra... Jag minns när jag var liten och vi var nyanlända i Sverige hur pappa var så förtvivlad över hur han ska kunna lära sig att prata svenska. Att gå i skolan och läsa räcker inte man måste praktisera språket för att kunna prata och kommunicera, och då sa han att det är bara tre ord jag talar när jag går ut det är hej, hejdå och tack! och dom orden räckte att säga till kassörskan när man ute och handlar för det är det man gjorde när man var ute, inte Att begära av en nysvensk som kommit hit som äldre att tala svenska är som att begära av att hela Sveriges befolkning vara
Sociala och pratsamma med allt
Och alla och det är faktiskt helt omöjligt.



Kommentera inlägget här :